Ja enl mig så kan vi Killar gråta “floder”, som när “vårt” lag vinner SM-guld eller när vi vinner VM i någon sport så är det helt okej att som kille böla.
Jag själv har jävligt svårt för att gråta när ett idrottslag vinner något stort (men jag har respekt för dom som gör det). När jag var yngre skulle jag ALDRIG kunna gråta vad som än hände, det kunde vara folk som fick generalspö eller en kampsportsfajt där utgången såg si så där ut för den som var i underläge å en “normal” mäniska tyckte att “för fan bryt innan han dör”.. Nu när jag blivit “lite” äldre så har det hänt något, jag kan faktiskt gråta (och jag vågar stå för det). Jag har nog blivit lite blödig som det så fint heter. Jag har fält tåra när det gått bra för hundarna (typ vid BIS) å jag kan sitta vid tvn å se något program om barn som far illa av olika anledningar och känna att under läppen börja darra som på ett litet barn när dom får reda på att dom gjort fel, jag har också mycket svårt att se alla dessa program om djurpoliserna i USA (tack att dom poliserna finns), men det är ibland för mycket att ta in å smälta när jag ser dessa vidriga förhållanden som en del djur lever i.
Jag kommer aldrig att glömma när mina barn kom till världen, jag var med vid förlossningarna (båda föddes med snitt), och när jag satt i ett rum med denna lilla varelse i min famn så kom tårarna, ja jag lät det bara rinna å jag tyckte att det var så normalt, jag tyckte faktiskt att det var skönt att bara låta tårarna rinna ner för mina kinnder å på samma gång titta på det lilla barnet som låg där med hela livet framför sig.
Och VAD vill jag då ha sagt med detta. Jo att det är helt okej att låta tåren komma både på sportarenor, hundutställningar å vid förlossningar mm..
Över å ut
Själv ular jag för det mesta nu för tiden….
-Jaaa det blir bara värre och värre.
Det som berör mig mest är när jag måste skiljas från någon av hundarna,men även mina vänners hundar när dom går bort,jaaa bara att läsa om hundar som gått bort.
Jag kan ha ångest i år för att jag vet att den dagen kommer….
Jag kan i åratal efter avlivning gråta vid bara tanken på saknaden.
Bröstcancer galan,hur sorglig var inte den ? *fruktansvärd*
“Extreme Homemakeover” tittar jag inte ens på mera..
Men jag ser det bara som ett tecken på empati och ett stort hjärta,förmågan att kunna älska och sakna.Att bry sig helt enkelt.Och det måste väl ändå ses som en av människans bästa egenskaper?
av: Erika Hagtrom den 07 november 2009
, kl. 22:07
Nu kommina tårar också
av: Ingunn den 10 november 2009
, kl. 12:22